Uno (sv)

Sökandet efter pappa
(berättelse oktober 2017)

Det small, jag hade aldrig hört något värre. Jag såg bara svart, jag hade ingen aning vart jag hamnat. Vart var pappa? Var han död?

Jag var bara 10 när det hände, nu är jag 14. Pappa var politiker och även journalist, iallafall tills han blev dödad. Jag hade alltid vilja bli en sån som pappa, en sådan som fick resa runt i världen. Pappa hade aldrig tagit med mig förut. När han reste bort så skrev vi alltid till varandra genom en liten apparat som vi byggt tillsammans. Jag älskade verkligen pappa, han var min bästa vän. När jag var 10 så tog han med mig till Afghanistan, vi skulle se hur det var och bo i Afghanistan. Det var det roligaste jag någonsin gjort, tills det vände. Istället blev det nog det värsta som hänt mig. Jag har alltid velat veta vad som hände i Afghanistan. Jag kommer nästan inte ihåg något. Bara att det var en smäll, en smäll som jag aldrig kommer glömma. När jag var liten fick jag diagnosen autism. Jag har väldigt svårt att vara nära för mycket folk, även vara i höga höjder. Mitt liv är verkligen sämst. Helt värdelöst, jag vill bara försvinna. Allt är bara borta.

En dag satt jag och tänkte på pappa. Jag brukar faktiskt inte tänka på honom så mycket längre, iallafall inte som förr. Fast jag hade honom fortfarande i tankarna.. Jag började känna mig lite illamående. Jag gick till det gamla, sunkiga köket. Mamma kom fram med en liten chock. Jag svimmade.
-Okej, så du kommer inte ihåg något mer? Frågade doktorn.
-Jag förstod inte vad som hände, jag bara försvann helt. Och nu ligger jag här på någon äcklig madrass, sa jag.

Jag förstod inte vad som hände, det kändes nästan som det var i Afghanistan, det kändes verkligen precis som den smällen, en högljudd hemsk smäll. Jag började tänka på pappa, igen. Det kändes som om jag mindes något, något väldigt speciellt. Som jag aldrig tänkt på förut. Mitt på det immiga sjukhuset, på den där hemska madrassen. Det kändes som att pappa levde. Jag vet inte vad jag tänkte, det kändes bara så. Mitt i tanken, precis när jag somnat djupt och skönt så vaknar jag. Jag öppnar ögonen, jag kände inte igen mig. Jag såg flera, rädda stressande doktorer i vita stora dräkter springa runt mig. En av doktorerna, som hette Lisa kom fram till mig saktfärdigt och frågar hur jag mår.
-Jag mår väl bra, säger jag skakande och rädd.
-Det är så att du drabbats av en allvarlig tumör i hjärnan.
Jag trodde att jag skulle dö, eller snarare visste jag det. Den känslan var verkligen hemsk.
-Du måste opereras direkt, sa en doktor stressat.
Jag förstod ingenting, jag bara låg där tyst, rädd och helt borta. Jag förstod inte ens att jag skulle dö.

Mamma kom upp stressande från den långa trappan. Jag var lite småvaken, men inte riktigt vaken än. Jag öppnar mina ögon och kollar runt. Det stod en massa paket precis framför min gamla säng. Mamma stod där också. Farmor också farfar också, alla stod där. Förutom pappa. Jag reste mig upp. Fast det gick inte. Jag kom inte upp. Jag satt fast. Jag kollade på mamma med en chockande men ändå ledsen blick. Mamma såg på mig sorgset, jag förstod inte vad som hände.

-Du klarade dig älskling, sa en man tyst i bakgrunden. Jag kände inte igen rösten. Lite bekant var den dock. Mamma backar bak ett litet steg och sedan ett till vänster också. Där stod han, någon gubbe jag aldrig sätt.
-Grattis på födelsedagen, min son.
Det var pappa. Han var ju död. Han stod där, precis som en ängel. Jag

Fall ner hårt på min rygg på den gamla sängen. Jag kollade upp i himlen. Jag kände lycka. För första gången. Pappa gick långsamt fram till min säng, kollar på mig glatt. Jag hörde en smäll, den låt precis som i Afghanistan. Jag kollar bort lite snabbt och sen direkt tillbaka i pappas blick. Iallafall vad jag trodde. Han stod inte kvar. Han var helt borta. Jag stänger mina ögon lungt, men vaknar direkt av att någon går och rycker mig lite förskiktigt men ändå hårt. Jag öppnar ögonen och jag ligger i min egen säng. Jag lutar huvudet mot vänster, och där står mamma. Hon böjer sig ner lugnt och glatt och ger mig en liten puss på kinden. Samtidigt stänger jag ögonen. Öppnar dom strax efter, nu är jag inte där längre. Jag stod i Afghanistan, jag och pappa. Jag ser ett stort flygplan, det släpper en stor bomb. Det var den, precis där. Där pappa dog. Jag kände verkligen igen mig. Jag skriker, öppnar ögonen. Jag vaknar upp i det gamla sjukvårdsrummet. Mamma står framför mig, med den blicken, den väldigt rädda blicken.
-Hur mår du älskling? frågar mamma nervöst.
-Jag såg smällen mamma, jag såg pappa. Jag såg allt. Pappa är inte död.
Mamma skrattar lite ledset.
-Gubben du måste förstå, han lever inte.
Jag skiter i vad hon säger, jag ska börja leta efter honom.

Efter den dagen, har jag letat. Nu har det gått 11 år och jag har fortfarande inte hittat honom, han är säkert gammal nu, kanske till och med död. Jag går ut på den lilla utegården jag har vid min nya pyttelilla lägenhet. Jag sätter mig, tar upp en cigg ur den tajta bakfickan. Jag tänder cigaretten. I samma sekund ser jag en man, blåa jeans, röd tröja, och barfota. Han kollar på mig. Jag ler lite, men försöker direkt kolla bort. Han går emot mig, och frågar.
-Skulle man kunna få en kopp kaffe?

Jag vågar inte säga nej så jag säger ett självklart ja. Han kommer in genom den lilla grinden in till min gård. Vi sätter oss och snackar länge. Han berättar att han för längesen hade en son, en dotter och sin älskade fru. Iallafall tills han skildes åt. Han berättade att han hade bombats. Av ett stort plan, precis som jag i Afghanistan. Det var då jag visste. Det var min pappa. Han levde. Jag sluter mina ögon. Öppnar dom igen. Han var där, det var ingen dröm längre. Jag ger honom en stor, men ändå känslig kram. Han berättar att han hade överlevt, jag förstod inte. Det var så allt slutade. På ett litet tunt bord, med två kaffekoppar och en cigarrett.

SLUT