Nelly (sv)

Berättelse
(november 2017)

Farlig vänskap

Jag och Leo har känt varandra sen dagis. Vi har hållit ihop i både vått och torrt. Men för ett år sedan så började vi sjuan på Atheneskolan. Och då började det föränedras lite. I sjuan så delar man upp oss för vi blir dubbelt så många med flera nya kompisar, så vi delades upp men jag och Leo blev i samma klass tillsammans, klass 7B. Från början var det roligt att vi blev i samma klass men i sjuan började Leo även att förändras. Han började hänga med dom andra coola killarna och flörta med dom andra populära tjejerna. Inte för att det är dåligt eller så och att jag har något emot det, för det har jag inte men när vi hänger tillsammans så är det som om att vi aldrig har känt varandra. Som om att vi är ovänner och om jag försöker vara rolig eller snäll så blir han arg och det känns då som om att han vill skada mig. Som om han ska ta tag i mig och börja misshandla mig. Jag vet att det är elakt att tänka så om sin bästa vän men jag vet inte ens om vi är bästa vänner, jag vet inte ens om vi är vänner.

Jag är en tjej i 14 årsåldern som heter Lava och hade en bästa vän som hette Leo. Jag har kort hår och min hårfärg är svart. Jag brukar ha på mig jeans hela tiden men tröja spelar ingen roll för mig.  Min kropp är inte stor eller liten den är mitt i mellan. Jag har två storebrorsor båda är 19 år men jag har  ingen mamma eller pappa. Vi bor i en lägenhet som mina storebröder tappert försöker betala hyran för att vi alla tre ska kunna få bo där tillsammans. Döda har jobb men dom får inte så mycket betalt i månaden. Hur mycket vet jag inte men det är inte så mycket i alla fall.

Det är morgon och jag står vid mitt skåp, jag lutar mig inåt men sedan känner jag en hand på min rygg. Jag vet inte vem det är men jag hör sedan en röst som jag känner igen, det är Leo. Han rycker ut mig ifrån mitt skåp som jag står in lutande mot. Nu har jag ryggen mot skåpen och framsidan av kroppen mot Leos. Jag ser att han är full och innan jag knuffar bort honom så försökte han kyssa mig. Nu blir han så där arg igen och han tar tag i min hand och jag blir vettskrämd. Han drar till mig till ett hörn och frågar mig med en bestämd röst vad det är för fel med mig. Men jag säger bara vad det är för fel på han hela tiden.

-Det känns som om vi aldrig har känt varandra, som om du mobbar mig! Jag vill vara din kompis om du ska vara så. Jag börjar att gråta och jag springer till skåp tar min väska, skorna har jag på mig och jag springer ut, ut på gården förbi alla det är kallt ute det har precis varit senvinter och slemmet i halsen gör så att jag inte kan andas när jag springer. Jag saktar ner och jag är hemma.

Det är kväll nu och Josef och Marcus är hemma. Mina storebröder. Dom är så snälla och dom frågar hur dagen har varit. Jag kan inte ljuga så jag berättar sanningen. Dom förstår mig men jag blir tvingad att gå till skolan imorgon fast jag inte vill.

Det är nästa dag nu allt börjar som vanligt, engelskalektionen är som vanligt, jag är lika nervös som vanligt så det är väl ett bra tecken? eller? Jag sitter ner på min plats, allt är som vanligt men jag är rädd, Leo är inte här heller, tänk om jag gjorde något fel igår. Jag glömmer den tanken men när dagen är slut så kommer den tillbaka. Jag går ner för det hårda gråa golvet. Jag går igenom den långa korridoren och jag går till mina skor som står på en hylla näst längst upp. Mina skor är becha och går upp en bit på vaden. Jag går ut genom den stora porten och ute så ösregnar det, jag tror jag ser Leo och han kommer springandes mot mig, jag blir genast rädd igen och börjar springa så fort jag kan ifrån Leo eller vem det nu var. När jag har sprungit en bit så hör jag Leo säga “stanna” och trots att jag är så rädd så stannar jag men innan jag ens hunnit stanna så hoppar har på mig. Det enda jag minns är att han hoppar på mig och jag ligger på den hårda asfalten med en blodig arm och näsa. Jag försöker resa mig upp men det går sådär. Jag gråter, jag är öm i hela kroppen och jag kan inte resa mig upp. Lite längre bort ser jag min väska men min mobil ligger bara en meter ifrån mig. Eftersom det har regnat och min mobil ligger på den blöta marken så fungerar min mobil säkert inte men jag försöker kravla mig till min mobil och ringa efter hjälp men det går inte. Jag gråter det gör så ont både i kroppen eftersom jag är skadad men också för att det var Leo som gjorde detta åt mig. Att jag ligger här skadad på den blöta, hårda marken, det gör så ont och det gör ännu ondare när jag gråter för då rör jag mig och att röra sig just nu gör så ont.

Jag vet inte var jag är men det ser lite ut som hemma, Josef och Marcus står hängandes över mig och när dom ser att jag tittar på dom så säger dom i mun på varandra “ohh lilla gumman du lever”

-Är jag i himlen?
-Nej du är hemma i trygghet. Vi var så oroliga när du inte svarade i din telefon. Vad hände, säger Marcus. Nu när jag tänker på det så kommer jag inte ihåg vad som hände. Jag tänker och tänker men jag kommer inte ihåg vad som hände, jag måste ha slagit i huvudet eftersom jag inte kommer ihåg. Jag får varm choklad och jag ser på tv när det ringer på dörren i den lilla hallen alldeles intill vardagsrummet. Josef öppnar och utanför dörren står Leo. Han kommer in till mig och säger förlåt, men det ända jag säger är va, vem är du.

Slut

Berättelse
(november 2017)

JAG OCH INGEN…

Jag hatar min kropp, jag hatar mitt liv. Ibland tänker jag på om mitt liv skulle vara bättre som död än levande. Jag har rivit mig i min högra arm med en kniv sen jag var 12 år. Jag är självmordsbenägen. Min bästa vän är en katt, löjligt men sant. Min katts päls liknar en tiger och han heter Frasse och är 9 år. Jag har haft honom hela mitt liv. Jag själv är 15 år. Jag heter Liv, ironiskt jag vet eftersom jag vill ta mitt liv. Jag går i 8an på Söderbyskolan. Jag har inga vänner, min enda vän är Frasse som sagt. Jag har på min vita jeans som är lite trasiga fast på ett snyggt sätt, och en svart långarmströja på min just idag. Mitt blonda lite lockiga hår går ner nedanför mina bröst. Jag har en storebror som inte bryr sig om mig ett dugg. Min lillasyster Lo är 10 år och är den stördaste personen jag vet. Jag tar inga droger men skär mig som sagt i min högerarm.

Jag sitter i mitt rum på mig skrivbordsstol och har Frasse i mitt knä och tittar ut genom fönstret framför mig. Mina ögon har fastnat på en kille som sitter på en bänk nere på trottoaren. Det är sen höst ute, det har regnat och killen som sitter på bänken har en regnrock på sig och ett paraply i handen. Han ser på mig och jag ser på honom. Jag är borta i mina egna tankar och hör inte att de knackande ljuden från dörren. Jag vaknar från mina “drömmar” när mammas pojkvän knuffade ner mig från stolen. Frasse springer ut ur mitt rum och jag är nu ensam med mammas pojkvän. Jag ser att han är full precis som mamma har börjat sen när hon träffade honom. Peter heter han, den elakaste mannen jag vet. Han behandlar mig som om att jag är en slav både för honom och min mamma. Förstår ni nu varför livet suger? Han mumlar något jag inte hör men springer sedan ut ur mitt rum för att leta upp Frasse.

Jag är ute på trottoaren nu, det är blött på marken och det är frost på alla bilar jag kan se förutom dom bilarna som kör på vägarna. På vägen framför mig så ligger det något på vägen. Jag springer fram, aktar mig inte ens för bilarna som susar förbi i en faslig fart. På vägen ligger det en död katt… det är Frasse. Jag brister ut i gråt. Vart ska jag ta vägen? Inte hem iallafall. Jag tar av mig jackan jag har på mig och lägger Frasse på min jacka och plockar upp honom. Jag springer hem till farmors hus, där hon dog för 4 år sedan. Jag begraver Frasse där så att dom kan vandra upp i himlen tillsammans. Det är höst ute så det finns inga blommor som jag kan lägga fint på graven. Mina sista ord till honom var “jag kommer tillbaka i sommar och lägger fina blommor hos dig, om jag ännu lever då. Jag älskar dig Frasse”.

Nu när Frasse är död så har jag ingen. Pappa är död, farmor och Frasse också och mamma dricker och bryr sig inte om mig längre och har en idiot som pojkvän så har jag ingen. Vart ska jag ta vägen? “Snälla Gud hjälp” sitter jag vid min säng och ber till Gud. “Låt mitt liv bli bättre” jag ligger i min säng och gråter. Peter kommer in och skrattar.

-Vad är det med dig? han säger det som om han tycker det är kul att se mig ledsen.
– Frasse är död jag har ingen längre men varför berättar jag det för dig du bryr dig ju varken om mig eller min mamma. Peter höjer tonen mot mig och börjar skälla på mig men jag vet att det är sant, han bryr sig varken om mig eller min mamma. Inte för att jag bryr mig om att han inte gillar mig men jag vill att mamma ska ha det bra och att hon är med en man som älskar henne och inte sårar eller skadar henne. Peter är elak, han har gjort så att mamma har börjat dricka, han skriker åt mamma så att hon får dåligt självförtroende men det sämsta av allt, mamma säger inte något åt det. Det är som om att Peter håller i linor åt mamma och att hon gör allt han ber om.

Jag är i skogen har ett rep i handen och släpar med mig en stol som jag ska hoppa ifrån när jag ska ta livet av mig nu när jag är i skogen. Jag har hittat ett träd nu och knyter ihop repet på en gren med stolen nedanför som jag står på och ska hoppa ifrån när repet är runt min hals. Jag tvekar först att göra det men hoppar sedan. Repet som hänger i grenen är runt min hals och mina fötter är inte längre på stolen, dom hänger dinglandes ner till marken.

Jag svävar ifrån ett rep runt min hals. Jag ser suddigt men en sak är jag säker på, jag är iallafall inte död.. fan…. jag andas tungt, jag hänger inte längre i repet jag ligger på marken och en kille gör hjärt och lungräddning på mig men slutar när han ser att jag andas och har öppna ögon.

-Tack och lov att du lever, jag trodde att du var död! Vad fan höll du på med?!!! Jag svarade inte, jag bara tittade på honom med stora ögon. Jag kände igen honom men varifrån. Just det, det var den där killen som satt på bänken med en regnrock på sig och ett paraply i handen. Jag säger inget till honom utan jag bara tittar men sedan drar han upp mig så att jag står på mina egna fötter. Jag vinglar till och faller rakt mot honom. Han får tag i mig i sista sekunden. Hans ansikte är nära mitt och mitt nära hans. Det känns som om att vi ska kyssas men innan det händer så kommer mamma springandes. Hon ringer 112 och vi åker in till sjukhuset.

Det har gått en vecka nu och jag har fått kommit hem ifrån sjukhuset. Killen som heter Isak är vän med mig, själv kan jag inte fatta det, att jag har en vän. Och att jag till och med är kär i han… vänta sa jag det där högt? Och kanske det bästa mamma är inte längre tillsammans med Peter, hon har äntligen insett att han inte var bra för henne och är nu den bästa mamman man kan ha. Nu ska jag bara njuta av mitt nya liv.

Det är år 2029 nu, 12 år sen jag försökte hänga mig själv och första gången jag stod öga mot öga med Isak. Dessutom så är jag gift och har tre barn med Isak. Den största är Olle och han är 3 år sen har vi lilla Milly hon är 1 år, och sen så har vi ju den minsta det är Marius han är precis nyfödd. Isak och jag älskar varandra och vi älskar våra barn som vi har tillsammans. Vi har också en hund som är 5 år och heter Frasse, ett litet minne sen när jag var liten. Vi bor också tillsammans med min mamma för att hon inte vill bo själv. En ganska så stor kärleksfull familj. Det är det jag älskar och alltid velat ha.

Slut

Berättelse
(oktober 2017)

En kuslig höstkväll

Jag står i mörkret, jag ser ingenting. Jag hör inget förutom mina krassliga andetag och mitt flåsande eftersom jag har sprungit hit till kyrkogården ifrån mitt hem genom det blöta gräset och löven som låg utspritt överallt på marken. Men plötsligt kom jag att tänka på att mina andetag brukar inte låta krassligt. Jag håller andan så att om det är någon runt om mig så är det den personen som låter och inte jag. Jag håller andan… det är inte jag som låter så krassligt, det är någon här vid mig men vem. Jag är på en kyrkogård så jag kom bara på att tänka det kanske är dom döda som låter, som om att dom försöker säga något. Jag tar fram mobilen som låg i min vänstra bröstficka. Jag tar fram den och ser att jag har åtta missade samtal från ett okänt nummer. Jag ser också att det är 31 oktober. Är detta ett skämt, halloween? Varför ska detta hända på halloween?  Plötsligt blir jag mer rädd än någonsin och hör dem krassliga andetagen igen men inte bara det, ett morrande också. Det låter precis som en hund! Jag vänder mig om. En gatulampa är tänd och jag ser något på andra sidan gatan. Bakom mörkret mitt i alla löv som ligger på marken. Ett ganska litet föremål typ ner till midjan på mig. Jag vet inte vad men något lockade mig att se efter vad det var. Jag gick närmare men föremålet som förut stod still hade nu börja röra sig mot mig. Den kom springandes emot mig och min puls höjdes till max.

Jag är en tjej i 12 årsåldern som heter Linn Olofsson. Jag har många vänner och har den bästa familjen man kan tänka sig. Jag har en mamma, pappa och mina två systrar. Mina systrar är ett år och två år äldre än mig och kan vara ganska irriterande. Min morfar är död sedan många år tillbaka. Min morbror är också död, han dog förra året i en bilolycka. Tragisk historia vill inte prata om det. Jag har alltid på mig jeans och myströjor. Mitt hår är lite mer åt det vita hållet istället för det blonda och mitt hår går ner till  skulderbladen. Jag har bruna ögon och fräknar. Jag bor i Visby i en lägenhet som har en övervåning. På övervåningen har jag och mina systrar våra rum. Ett rum försig.

Föremålet som såg ut som en hund kommer springandes emot mig och håller på att hoppa upp på mig och slita av mitt huvud men innan det så kommer en vindpust och plötsligt ligger jag på gatan. Jag reser mig upp fort, jag tittar mig omkring men det ända jag ser är en tom kyrkogård, en tom väg med massa löv på marken och att det börjar regna. Vad var det som kom springandes emot mig var det en hund? Eller… plötsligt faller jag ihop på marken av att jag känner ett obehagligt känsla i nacken. Det gjorde ont men den smärtan är alldeles strax borta när jag ligger medvetslös på det kalla blöta marken full av löv.

Jag vaknar upp i en vit säng. Mamma håller i min hand och min systrar sitter på varsin stol bredvid sängen. Det står ett dropp alldeles bredvid min säng. Jag frågar mamma var pappa är, först får jag inget svar och hon bara tittar ner medans hon håller min hand.
-Var är pappa, mamma! skriker jag och tittar oroligt på henne.
-Han är i ett annat rum gumman… han har inget blod i kroppen längre. Jag är ledsen att ni inte kunde ta farväl av varandra, jag är så ledsen gumman. Mamma brister ut i gråt och det gör mina systrar också, men jag lägger bara tillbaka huvudet på den mjuka vita kudden. Jag får vattniga ögon och tårarna började forsa. Jag frågade mamma hur länge jag varit medvetslös för att slippa tänka på pappa men det går inte. Mamma säger att jag varit medvetslös nästan en vecka. Det är inte sant tänker jag. Jag tänker bara på pappa, han kan inte vara död!  Han får inte vara död det skulle inte hända han det skulle ha hänt mig! Var det pappa som kom med den där vinden och svepte undan mig från den där hunden?? Nej pappa är inte så snabb…

Det har gått ett tag nu det är den 24 december. Julafton. Den första julaftonen utan pappa. Jag är uppe på mitt rum och sitter vid skrivbordet när det knackar på min dörr med hårda tunga slag. Jag reser mig långsamt upp och går sakta mot dörren. Jag tvekar först att öppna men sedan hör jag en röst jag känner igen mycket mycket väl. Det är pappa. Men pappa kan ju inte vara här han är ju död?!?  Nu ändrar jag takt och jag öppnar dörren det snabbaste jag kan men ingen står där. Det enda jag ser är dom två andra dörrarna till mina systrars rum som är fint dekorerade av julsaker, själv hade jag först inget på min dörr men mamma tvingade mig att ha några fina detaljer eftersom det är julafton. Jag känner mig inte hel, pappa ska vara här! Jag vill att han är här, men det är han inte. På nätterna när alla sover så ligger jag vaken i min säng och tänker på pappa och mamma. Mamma säger att hon mår bra men när jag ligger vaken i sängen på nätterna så hör jag mamma inifrån hennes rum när hon gråter sig till sängs varje natt.

Julaftonen var ingen i familjen glad, vi var hos släkten men inte ens dom var glada. Jag såg allas ansiktsuttryck, ingen av sjuttiotvå släktingar log. Det kändes mer som en begravning istället för en julaftonskväll. Begravningen var för en månad sedan men ändå så är alla så nedstämda. Jag går fram till mamma, inte en min i ansiktet. Mina armar hängandes nedåt och ögonen också.
-Mamma jag går ut ett tag bara för att rensa tankarna, sa jag till mamma med en mild röst.
-Okej men inte mer än en kvart, okej?

Jag går ut genom dörren och stannar i dörröppningen men fötterna i den knarrande snön. Jag har stängt dörren och börjar gå bort till kyrkogården där jag hade känt den obehagliga känslan i nacken. När jag går mot kyrkogården så tänker jag på allt som hänt, det där med hunden och den obehagliga känslan i nacken. Den där hunden kanske inte var en hund, kanske en varulv och bettet kanske var en vampyr! Mina tankar springer vilt inuti mitt huvud och jag börjar springa från mina knäppa fantasier. Men jag är så rädd att jag inte tänker på att mina fantasier finns inuti mitt eget huvud och jag kan aldrig springa ifrån dem.

Jag har slutat tänka på det och rädslan är borta när jag sitter mitt framför pappas grav. Jag känner mig avslappnad och jag börjar prata med pappas gravsten men det känns precis som om att jag pratar med pappa, det känns exakt som när jag pratade med pappa när han var vid livet. Tårarna börjar rinna men det känner jag inte förren tårarna nuddar mungipora. Jag tittar mig omkring och ser bredvid pappas grav en annan grav. På den gravstenen står det “Linn Olofsson 2005-2017 saknad och älskad, vän och familjemedlem ”mitt namn? Jag? Är jag död? Eller… jag hörde plötsligt pappas röst och att han klappade mig på ryggen. Jag såg honom halvsuddigt.

-Släpp taget gumman du ska till mig upp i himlen nu. Släpp taget. Var det enda han sa. Jag kände hur jag slappnade av och den kalla knarrande snön låg nu tätt intill hela min framsida av min kropp.

SLUT