Michelle (sv)

Berättelse, oktober 2017

Han och jag (En kuslig höstkväll)

Jag stod framför min farmors hus. Det var ett gråblått hus med röda fönster. Jag gick sakta in huset. Mina steg var lätta på något sätt. Jag gick in i köket där stod det en burk majonnäs som gått ut för 4 år sedan. Jag hörde sedan smällen bakom mig. Jag sprang med tunga steg och kollade vad det är för något. När jag kom ut var det mörkt och kallt. Jag träffades av en sten i huvudet sen kom jag inte ihåg mer, sa jag till läkaren.
-Du kommer snabbt återhämta dig, kommer du ihåg något mer när du slogs, såg du något ansikte eller något.
-Nej inte vad jag minns, eller jo nu minns jag. Det var en kille tror jag bilden är suddig men jag kommer ihåg att han hade en mask, och en svart luvtröja. Jag satt länge och beskrev honom. Efter en halvtimme kom mamma.
-Åh gumman vad har du nu gjort, ska jag hämta något till dig är du hungrig jag kan åka och köpa din favoritmat.
-Nej mamma det är okej, men åk och köp sushi.
-Okej ses snart hör av dig om det är något. När mamma är borta drömmer jag om ett stort vitt hus med höga fönster. En stund senare kom mamma.
-Hej älskling hur mår du, sushi affären var tyvärr inte öppen så jag åkte och köpte Donken.
-Bläää jag hatar Donken, sa jag.
-Gumman skärp dig nu jag har varit och köpt mat för över 100 kr.
-Men jag vill inte ha, jag är inte hungrig. Jag hör hur det blåser utanför fönstret. Det regnar och åskar. Till slut säger mamma att hon ska åka hem till pappa och lillasyster. Jag ska sova på sjukhuset inatt. När jag somnat kommer en sjuksköterska in med en telefon och säger att någon vill prata med mig. Det är pappa.
-Mamma är död. Mamma är död. Mamma är DÖD!! Hans röst är ledsen och sur.
-Va, NEEEEJ det kan inte vara sant. Jag sätter mig upp i sjukhussängen drar av alla slangar och tar på mig mina skor och springer med tunga andetag ut till vägen. Jag springer med långa steg, jag måste få se mamma en sista gång, tänker jag. Jag ser något ljus längre bort, jag blinkar till och ser det ännu tydligare.

Jag kommer fram till ljuset det är en ambulans och en polisbil. Jag frågar en man hans blick ger mig kalla kårar. Jag tittar bort direkt.
-Du tjejen vet du vem denna person är
-Ja det är min mamma, hurså?
-Kom med mig är du snäll. Vi går till en buske där dom hade hittat mamma. Det ligger blodspår på asfalten. Vi går tillsammans till mamma så jag får se henne en sista gång. Jag lutar huvudet neråt och ska precis vända. Mig om, så hinner jag reagera. Jag ser på hennes hals det är ett bitmärken fyllt med blod. Sen denna kväll drömmer jag att mamma var ute och körde bil och att det kom någon varelse av något slag.

Men varje natt vaknar jag av samma vanliga orsak.

En månad efter mammas död, har pappa träffat en ny. Hon heter Caroline. Hon är rätt snäll. När jag ska gå och borsta tänderna så ser jag en skepnad vid mitt fönster. Jag ser lite suddigt men jag ser att det är en kroppsformad skugga. Men innan jag hinner reagera så försvinner den. Jag vill inte gå och se men ändå vill jag veta vad det är. Jag springer ner för trappan ner till pappa och säger allt jag såg. Men han lyssnar inte. Pappa sitter bara i soffan och myser med Caroline. Jag går i trappan med huvudet hängande nedåt. Mina armar släpar nästan i marken. Jag drar den ena handen på trappräcken. Tillslut får jag en obehaglig känsla, den känns inte som en vanlig känsla utan mer en obehagligt blandat med trygg. Jag får genast tanken om att det kan vara mamma. Men lika snabbt jag hinner tänka, lika snabbt hinner den försvinna.
Jag går längst trottoarkanten, jag snubblar till men innan jag hinner falla till marken fångar han mig. Det känns som om allt bara går i slowmotion.
-Hur gick det? Frågar han. Jag kan inte prata jag bara är tyst.
-Åå jag har aldrig varit mer om något pinsammare, tänker jag.
-Vad heter du?
-Nicole, och du?
-Nicolaís. Vi hade bara börjat innan en tjej kommer och skriker.
-Nicolais, hjälp mig Nico.
-Jag kommer baby, skriker han tillbaka. Och med ett ögonblick är han borta. Jag går hem med pirr i magen. När jag är hemma sitter pappa med sprit på bordet. Fan tänker jag var han tvungen. Som alltid får jag sköta allt. Jag går med arga steg i trappen, där hittar jag en lapp, jag lämnar här och med er, fru Melts Soon. Jaha tänker jag. Jag går till badrummet där har jag en speciell låda med saker jag använder när jag inte mår speciellt bra. Jag tar fram den, där i ligger en glasbit och papper. Jag tar sakta upp glasbiten och riktar den mot handen och skär mig, det rinner blod ner för armen och träffar golvet. Sen ser jag tabletter. Jag häller i mig hela burken och sen ser jag inget mer.

Nu har jag flyttat hemifrån och börjat med youtube. På youtube berättar jag om alla mina missbruk, och säger att det är väldigt farligt och att jag nästan dog när jag svalde en hel tablettburk. Ja får lika mycket hat som kärlek. Den ofta kommentaren är “kämpa” och “gå och dö”. När jag ska gå och handla så knackar det på dörren. Jag springer, lägger handen på dörrhandtaget och hoppas att det är han, Nico. När jag öppnar dörren försiktigt så ser jag att det är Nico. Han går in och knuffar mig mot väggen och börjar kyssa mig.

5 år senare har vi en dotter som heter Novali. Vi har skaffat hund och flyttat till ett stort hus ute på landet. Det är vit med höga fönster sånt jag alltid drömt om. Novali är 2 år och fyller snart 3. Nico drar med mig bort en liten stund och säger.
-När ska du börja jobba. Jag svarar inte och går tillbaka till Novali, då säger hon sitt första ord.
-Mamma.
-Älskling du har lärt dig säga mamma. Jag drar upp henne ur barnstolen och kastar och leker med henne. Till slut tappar jag henne. Hon faller ner till golvet. När hon träffar golvet skriker hon. Jag lyfter snabbt upp henne och tröstar. Nico gör något konstigt ansiktsuttryck. Vi åker in till akuten. Det är vinter. Det ligger is på vägen. Till slut kommer en rondell, bilen halkar och vi åker rätt in i rondellens mitten.

På sjukhuset ligger jag och Nico i samma rum, men inte Novali. När jag vaknar ser jag inte Novali bara Nico och sjuksköterskor. Jag skriker efter Novali, en sjuksköterska kommer fram till mig och säger.
-Novali ligger i koma i ett speciellt rum. Jag blir helt stum.
-Kommer hon klara sig? frågar jag. Hon är bara tyst. Hon vänder sig om långsamt om och går till doktorn. En stund senare kommer doktorn fram till mig.
-Eftersom Novali hade skadat huvudet innan krocken finns det en väldigt liten chans att hon överlever.

Han berättar hur allt gick till. Alla fönster i bilen hade krossats och Novalis lilla huvud hade fått en hjärnblödning. Doktorn visste inte säkert om Novali skulle överleva. Till slut får jag tanken på Nico, hur mår han? Jag lutar huvudet mot Nico och ser att han inte andas. Det tar ett tag för mig att fatta att han är död, han finns inte längre. Jag skriker efter doktor och doktorn kommer inrusande. Jag drar av mig täcket och ställer mig upp och försöker gå. Det går inte, mina ben är förlamade. Jag faller ner på golvet. Doktorn hjälper mig snabbt upp igen.
-Jag måste få se Novali, säger jag till doktorn.
-Vi kan inte tillåta det, men eftersom det kanske är hennes sista dagar i livet så får du väl det. Jag får låna en rullstol. Doktorn rullar mig till barnavdelningen. Jag lutar huvudet försiktigt åt höger, där inne ligger en liten flicka. Doktorn stannar till och jag frågar doktorn vad som hänt med flickan. Han säger sorgset. Det tar ett tag innan han säger att det är hans dotter och att hon bara har 2 månader kvar att leva. Vi fortsätter tills vi kommer till ett rum. Det är rosa och lila med enhörningar och regnbåge i alla olika färger. Och mitt i det lilla rummet ligger en liten 2 årig flicka med rosetter i håret med flätor som ligger runt hennes hals. Den ängsliga lilla fickan sträcker sakta ut den svaga armen åt vårt håll, åt mig. Jag ber doktorn rulla mig till den lilla flickan.
-Mamma, säger flickan långsamt med den krassliga rösten. Jag frågade doktorn om det har blivit mer allvarligt.
-Inte vad vi vet, vi har fått in provsvar men det har blivit något strul på vägen så vi håller på och löser det nu. Kommer hon få komma hem. Tänker jag tyst för mig själv, innan jag säger det.

Nu har hela familjen förutom Nico kommit hem. Imorgon är det hans begravning. Det var för 3 veckor sedan vi låg inne på sjukhuset och visste inte om någon skulle överleva. Men nu idag står jag hår på mina fötter med en underbar dotter, som har 4 hjärntumörer. Men vi ska ta oss igenom detta hon ska kunna springa själv, hon ska kunna börja gå i skola.

Hon kommer klara sig.

SLUT