Linn (sv)

Berättelse, mars 2018

Dagen som förändrade mitt liv

Jag satt där, men gjorde inget åt det. Jag hörde skriket som skar i mina öron och jag såg alla liter blod som forsade ut ur hans kropp. Men jag bara satt där. Jag grät men kunde inte kände tårarna som rann nedför mina kinder och droppade ner på golvet. Plötsligt kom det ett flimmer framför mina ögon, ett vitt flimmer, jag tror att jag svimma.

Allt började i somras, den 31 juli. Allt var som vanligt, mamma och lillebrorsan var på gympan och pappa och jag var hemma och rensade ogräs. Vi båda var ute men plötsligt lät det som om en kastrull ramlade ner från diskbänken. Jag trodde att det var vår katt, hon är ju faktiskt ganska klumpig av sig, men jag gick ändån in och kollade efter.

Jag gick in genom dörren som ledde in till köket. Ingen kastrull på golvet och katten kom springandes utifrån. Hon sprang fram till sin matskål och åt upp all mat som var kvar i. Sen lyfte jag upp henne och bar ut henne medans jag kollade runt lite i huset. Alla dörrar var öppna förutom toalettdörren som var låst. Jag tänkte efter, pappa var ju ute, mamma och lillebrorsan var på gympa och jag stod utanför dörren, inte innanför. Jag tassade på tårna in till köken och hämtade en matkniv sen tassade jag tillbaka till toaletten. Jag satt kniven emellan springan och vred om. Jag hade låst upp dörren men hade inte öppnat den. Det tog en stund sen men jag öppna den till slut. Men till min förvåning stod ingen där.

Jag sprang ut till pappa, pappa satt inte och rensade ogräs utan klippte av grenar som stack upp över vårt päronträd. ”titta där” skrek jag till pappa, han tittade bakom sig och upptäckte att det stod en man bakom honom. Mannen som nu stod framför pappa stod bara still. Gjorde ingenting bara stod där, han såg inte levande ut. Hans kläder var sönderslitna och det rann blod från hans hals ner över hans bröst och mage som man bara kunde se halvt. Jag tittade på pappa men han och mannen med sönderslitna kläder stod inte kvar. Jag var i ett svart tomrum, ingenting förutom svart.

Jag är svettig, rädd men inte ute med pappa på trädgården utan nere i mitt rum. Jag fatta ingenting…

 

Berättelse, oktober 2017

Jorden gick under och jag blev kvar
(Så lever vi om 50 år)

Det var en stor folkmassa som bildats på torget. Alla människor skrek och grät. Jag däremot varken grät eller skrek. Jag stod bara där helt förtvivlad och letade med blicken efter min familj. Att springa runt och skrika var inte något vidare bra lösning. Vissa gånger hade jag inbillat mig mammas röst, men den försvann lika snabbt som den kom. Det hade börjat blåsa kallt och den nakna huden på mina armar hade knottrat sig. Det fanns inget mer att göra nu…  ”Vi kommer dö,” skrek en man på väg i full fart mot mig. Jag hann inte flytta på mig och fick en hård smäll av krocken. Hela jag bultade ömt. Mannen hade rest sig och sprungit iväg. Så okänslig, tänkte jag och drog upp knäna till hakan. Mina ögon var hårt slutna. Nu väntade jag bara på jordens undergång.

Ljuset sken igenom mina ögonlock och jag blinkade oavbrutet. Jag minns inget från vad som hänt. Försiktigt öppnade jag ögonen. Det sved när ljuset träffade ögonen. Förvirrad och rädd, var det enda jag kände mig. Jag satte ner händerna i marken för att resa mig. Plötsligt börjar gräs växa fram under händerna. Jag tittar lyckligt på det. Jag är kvar på jorden, vi har överlevt. Jag reser mig så hastigt att blodet rusar hastigt genom kroppen och yrseln uppstår. När jag tittar framför mig ser jag torget växa fram. Först blir jag lyckligt sen skriker jag av rädsla. Överallt ligger döda kroppar. Tårar börjar välla fram. Paniken bubblar upp inom mig. Jag kan inte vara den enda som är kvar. Allt är förstört, det ligger glasbitar överallt och stora pölar av blod. Jag springer runt och gräver bland alla lik för att hitta min familj. Efter en lång stund ger jag upp jag sätter mig ner på marken i fosterställning och vaggar tröstande. Rädslan har slukat mig helt och massor av hemska bilder fladdrar förbi medan tusentals frågor förekommer. Allt är så konstigt, det finns inga pusselbitar som fallit på plats. Hur har världen gått under? Och varför är jag den enda kvar? Det knyter sig i magen.

Att vänta tills jag dör av svält är riktigt tråkigt. Jag reser mig upp och börjar vandra runt i staden. Fönster är krossade och många byggnader har rasat. Lite överallt finns det tusentals meter djupa sprickor som bara väntar på att sluka någon. Jag hoppar smidigt över varenda en. ”Det måste finnas något liv kvar.” Det lät mycket mer övertygande än vad det var när jag säger det. Efter runt en timmes gående har fötterna börjat värka. Min torra tunga klibbar fast sig i gommen. Flera gånger hade benen vikt sig och jag stupat framåt. Till slut orkade jag inte längre. Hungern i magen bara växte. Utmattat tittade jag mig omkring efter en matbutik. Vanligtvis brukade jag känna igen gatorna, men inte nu. Jag satte händerna för ansiktet. Mina kinder var blöta efter allt gråtande. Fanns det något värre än att vara ensam på jorden. Och när jag säger “ensam på jorden” menar jag det. Jag slog ut med armarna menande. Varför hade jag inte tänkt på det. Jag reser mig upp och börjar springa. Allt svischar förbi mig när jag rusar. Mina ben har slutat värka och istället känner jag en stark styrka. Det tar ett tag innan jag väl kommer fram till målet. En stor skog breder ut sig framför mitt synfält. Jag börjar sakta ta mig in mellan dom snåriga buskarna. Jag ropade och skrek för att förhoppningsvis få ett svar. Men det fick jag inte. Det var bara att fortsätter drömma. Jag hade tagit en näve med bär som jag satt och glufsade i mig. Om dom var giftiga eller ej spelade ingen vidare roll. Jag torkade mig runt munnen med tröjärmen. Det bildades en stor röd fläck på tröjan. Belåtet efter att ha mättat hungern gick jag längre in i skogen. Det måste finnas något liv kvar. Kanske en ekorre, vad som helst. Jag gav ifrån mig ett suckande läte. Jag satte mig ner. En lång stund satt jag bara där och gjorde ingenting när det plötsligt prasslade till i buskarna. Jag reste mig hastigt. Tystnade slog lock för öronen och jag väntade på ögonblicket då busken skulle röra sig igen. Jag närmade mig sakta busken. Jag kastade mig bakåt när det ännu en gång börjar röra sig bakom busken. Jag drog korta andetag när jag närmade mig busken. I ett enda svep drog jag undan löven och beredde mig på att skrika. Sen stannade jag upp och allt runtom mig tystnade. Det var inget bakom busken.

Förvirrat letade jag mig genom skogen, egentligen visste jag inte vad jag letade efter. Antagligen det som följt sig bakom busken. Tanken störde mig rejält. ”Hallå? Jag vet att du finns här, visa dig.” Irritationen bubblade inom mig. Samma sekund när allt kändes kört hörde jag något som fick mig att stanna i samma rörelse. Ännu ett hostande trängde sig genom ena örat och ut ur det andra. ”Hallå?” Mina ögon blev suddiga av ansträngning. Grenarna snärtade och lämnade röda märken i huden när jag raskt följde ljudet av hostningar. Gång på gång ropade jag, utan att få ett svar. Plötsligt växte en rot fram framför fötterna och jag föll framåt. Huvudet dunkade och hela mitt synfält var suddigt. Jag gnydde lidande. Jag låg bara och väntade på att smärtan skulle försvinna. När jag reste mig upp hade hostningarna försvunnit och det enda som hördes var vinden som korsade skogens alla träd. Tårarna letade sig fram och jag torkade bort dom en efter en. Jag såg inte vad som låg framför mig och snubblade ännu en gång, men denna gången var det inte på grund av en rot. Jag skrek ihåligt och kravlade mig bort från människan som jag nyss snubblat på. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och det gjorde ont att andas. Jag lät handen leta efter pulsen. Är det ett vidunder? Jag tog tag i hans axlar och ruskade honom i hopp om att han skulle vakna. Han hade djupa sår i pannan. Jag stryker bort ett par bruna hårslingor som hamnat framför han ögon. Plötsligt rycker han till och hans ögon vidgas. Jag kan inte slita blicken från hans olikfärgade ögon. Ena ögat blått och andra grönt. Ett fascinerat leende målas på mina läppar. Killen bara stirrar in i mina ögon, utan att fatta vart han är. ”Hej,” säger jag mjukt, lite rädd över hur han reaktion kommer bli. Killen rynkar bara på ögonbrynen och en rynka bildas mellan brynen. Jag kommer på mig själv att ha handen på hans kind och rycker snabbt bort den. Mina kinder blossar upp och hela mitt ansikte känns som eld.

Vi går tätt intill varandra, både två rädda för att förlora varandra, jag menar, det är ju bara vi kvar på jorden. Killen har inte sagt något på hela dagen och jag börjar anse att han inte har någon röst. Frågan Kan du inte prata har upprepats alltför många gånger. Men jag har inte fått ett svar utan bara en oläsbar blick. En lång stunds vandring i det tomma intet slet på krafterna. Även när skräcken gripit tag om mig och mörkret omringat allt, var tystnaden det mest läskiga i denna situation Vi tittade på varandra, utan att behöva säga något slår vi oss ner i skogen. Jag sätter mig intill ett träd och omfamnar händerna runt kroppen. ”Vad vill du bli kallad?” frågar jag kyligt. Han tittar upp mot mig och våra blickar möts. ”Killen med dom konstiga ögonen?” sa jag skämtsamt. Han ger mig en lekfull blick som säger: Det är bäst om du håller tyst. ”Vad heter du då?” Killen tittar sig omkring, han tar upp en sten och håller fram den framför mig. ”Sten?” Min blick landade på stenen. Han kastar iväg den och skakar bekymrat på huvudet. Killen formar handen till ett s, sedan ett a. ”Sam? Samuel? Samir?  Sa…” Killen avbryter mig. Han fortsätter forma händerna. ”Samuel?” Killen nickar ivrigt. ”Samuel,” upprepar jag för mig själv. Jag huttrar till av kylan. Snarkningar letar sig genom mörkret. Jag sitter fortfarande ihopkrupen som en boll mot trädet. Barken skar in i ryggen för varje rörelse. Mysigt tänker jag och fnyser. Snoret rinner ut genom näsa och jag torkar snabbt bort det. Hela kroppen känns att ha domnat bort i kylan. Tillslut somnar jag.

Jag gäspar av utmattning. ”Vad är det du håller på med?” frågade jag förvirrat. Samuel vänder sig om. Han besvarar frågan med att rycka på axlarna. Han återgår till det han höll på med. Jag reser mig upp och en smärta ilar genom ryggraden och ett litet kvidande smiter sig ut mellan läpparna. Jag går fram till honom för att se vad han håller på med. I händerna håller han något i stil med en skalbagge. Jag gör en äcklad grimas. Han räcker fram den och jag skakar snabbt på huvudet. Samuel höll för näsan innan han stoppade in skalbaggen i munnen. Det knastrade när skalbaggen krossade mellan Samuels tänder. Hela jag vändes upp och ner. Det kändes som om allt inom mig åkte upp ur munnen. Samuel spottade ut rester av baggen. Jag kräktes ännu en gång. En liten stinkande pöl av bär låg på marken framför mig. Jag hostade och kräktes, hostade och kräktes. Det kändes som evigheter innan det la sig och jag kunde andas ut. Jag tittade mig runt innan jag fick syn på Samuel som satt och tittade ner i marken. Jag undrade vad han tänkte på. Kanske på sin familj. Jag slog mig ner intill honom. Plötsligt kände jag en hand snudda vid min rygg. Jag såg hur han la sin arm runt mig. Jag lutade mig försiktigt mot honom. Plötsligt var det som om allt stannade och allt kändes tryggt. Samuels blick var tom och det såg nästan ut som om han skulle börja gråta. Jag släppte honom med blicken och tittade tomt framför mig.

Vi gick på en öppen äng. Våra händer snuddade vid varandra. Om jag bara vågade ta tag om hans hand. Jag tittade upp på Samuel som fortfarande såg tom ut. Han tittade tillbaks på mig och gav mig ett litet genuint leende. Solens sista strålar gav ifrån sig ett svagt ljus. Jag försökte tränga ut hungern ur medvetandet. Det var knäpptyst mellan oss, man skulle kunna höra en nål tappas. Även fast mina ögonlock var tunga som bly var det något som gjorde mig så vaken. ”Hörde du det?” viskade jag oroligt och tog tag om Samuels arm. Samuel ryckte till och tittade runt omkring sig innan han svarade med en huvudskakning. ”Det prasslade i buskarna,” fortsatte jag. Samuel klappade mig tröstande på ryggen. Jag backade ett steg och lyssnade spänt efter ljuden som följde mig. Samuel tittade upp. Tystnaden varade länge innan Samuel började gå. Jag ville bara skrika åt honom att stanna, men ur mig kom inte ett ljud. Mina fötter var som fastklistrade i marken. Allt går så snabbt att jag inte hinner tänka, jag kan se Samuel rusa mot mig. Även fast allt går så snabbt ser jag hur rädd Samuel är. Några hårda händer griper tag om mig och släpar mig bakåt. Jag skriker så högt att det svider i halsen. Samuel börjar slita bort mig men är långt ifrån att lyckas. Jag släpas bara längre och längre bortåt. Jag tittar mig panikslaget runt. Det enda jag jag kan se är ett par hårdhänta händer med vita stålhandskar på. Samuel springer ikapp och fortsätter kampen. En liten tår smiter ut och rullar nerför min kind. Min röst har skurit sig och det enda jag kan få ut är korta andningar. Samuel slår på människan som håller mig men det händer inget. ”Samuel, spring!” Det är det sista jag hinner säga innan jag känner något hårt slås i mitt huvudet och jag drunknar i mörker.

Jag öppnar ögonen långsamt. Hela kroppen känns som spagetti. Varje andetag jag tar tynger hela bröstet. ”Samuel,” viskade jag hest och rullar över på min högra sida. Jag tittar mig om och biter osäkert i läppen. Smaken av blod sprider sig i munnen då det gått hål i läppen. Rummet jag är i luktar unket. Även fast det är kolsvart kan jag uppfatta många detaljer i rummet. Ett fönster, en fåtölj, en toa. Framför fönstret sitter ett galler, ett sånt här fängelsegaller. Ljuset från månen lämnar en skugga på betonggolvet. ”Samuel,” viskar jag en gång till. Jag lägger mig på rygg igen och blundar. Jag gömmer ansiktet bakom händerna. Det tar inte lång stund innan röster närmar sig. Jag reser mig snabbt. Jag springer fram till cellens ingång. Genom den lilla luckan hinner jag uppfatta två vakter komma gåendes mot cellen. Jag vet inte hur jag skall reagera, rädd? Arg? Ledsen? Ljudet av nycklar som vrids om i ett nyckelhål får mig att backa undan. Dörren öppnas och i dörröppningen står två gestalter. ”Var är jag?” kvider jag. Innan jag vet ordet av har en av vakterna tagit tag om mig och släpat mig ut ur cellen. I bältet hänger något i stil med en pistol. Jag skrockar. För att hinna med vakterna måste jag springa. ”Vart ska jag?” frågar jag vågat. ”Sluta fråga så mycket,” snäser han av mig. Jag gör inget motstånd utan låter bara vakterna slänga in mig i en annan cell. Dom låser bakom mig.

Jag tittar mig runt, allt ser exakt likadant ut som förra. Sen lägger jag märke till en annan detalj som skiljer sig mot den andra cellen. I en av betongväggarna sitter ett extremt litet fönster. Jag springer fram till det. Precis som jag anat är det ett fönster till cellen bredvid. Jag tittar in i den andra cellen. Inte mycket skillnad, tänker jag innan jag får syn på något som stannar mig hjärta. I ett av hörnen sitter Samuel. Han sitter ihopkrupen som en boll. Jag kan inte längre avgöra om han lever eller inte. Plötsligt börjar tårar forsa oavbrutet ner för kinderna. Jag bankar på fönstret för att få hans uppmärksamhet. Efter en stund utan att något hänt börjar jag skrika. Knytnäven är blå och bultar ömt när den hamrar på fönstret. Plötsligt ser jag Samuel sakta öppna ögonen. Han tittar på mig. Han har blåmärken i hela ansiktet och två ränder med torkat blod under näsan. Jag tittar på Samuel. Han lämnar mig med blicken och försvinner igen. Jag bankar ännu en gång. Plötsligt känner jag mig sårad. Jag sjunker ner i fosterställning på det kalla golvet. Tårarna forsar som floder ner för mina kinder. Jag grät och grät, tillslut hade jag inga tårar kvar. Jag torkade bort snoret under näsan. Jag ville inte kolla Samuel. Han var en svikare, var han ens glad att se mig? Nej, det kunde jag svara på själv. Men jag kunde inte stå emot att titta in i den andra cellen. Samuel satt fortfarande kvar i hörnet med huvudet neråt mot marken. Massor av blandade känslor forsade över mig. Jag gick tillbaka till sängen. När jag låg där och tittade upp i taket kunde jag höra röster och nycklar. Jag rullade över till vänster sida. Jag tittade in i betongväggen. ”Skall vi vänta med att ta ut honom tills imorgon?” fråade en okänd röst. ”Ja, han kanske är lugnare imorgon.” Jag rycker till av rösten. Vakten som fört mig till denna röst. Jag vässar öronen för att höra ännu bättre. ”Då syns vi imorgon.” Ljudet från nycklar tonade bort i mörkret och jag fick en känsla av att någon kollade på mig. Jag vred på mig för att se. Precis som jag föreställt mig stod någon och kollade in i min cell. Jag kom på mig själv att stirra på honom, jag vände mig bort och blundade hårt. Mer minns jag inte.

Solens strålar dansade mjukt på mitt ansikte. Jag blinkade blint. Jag satte mig upp och sträckte mig innan jag skyndade mig fram till fönstret. Inne i cellen låg även Samuel. Denna gången låg han i sängen. Ett mjukt leende föll över läpparna. Plötsligt öppnades dörren och jag hoppade åt sidan. In i cellen kom en vakt. I hans händer låg en bricka. En bricka med mat. Han tittade på mig och sedan på brickan innan han ställde ner den på marken. Han slickade sig nervöst om läpparna och skyndade sig ut genom dörren. Jag sprang fram till maten och utan tvekan malde jag i mig den. Plötsligt var brickan tom. Huvudet sjönk ner till axlarna och jag suckade irriterat. Tankarna avbröts när cellen bredvid öppnades. Jag skyndade mig till fönstret för att kolla vad dom skulle göra med Samuel. Jag tittade bisarrt på vakten som nyss varit inne hos mig. Han gick fram till Samuel, ryckte honom i armen och släpade ut honom. Mitt hjärta gick snabbare och snabbare medans jag bankade på rutan. Vad som än väntade Samuel kände jag på mig att det inte var bra. Och som Samuel såg ut nu hade han inte en bra chans mot dem. Han hängde slappt i deras grepp. Jag bankade hårdare och hårdare. Orden som flög ur munnen bildade inga meningar. Jag sjönk ihop på golvet och väntade. Väntan varade i ett bra tag innan en vakt kom. Han tog mig i armen och följde mig ut i en korridor. Jag gjorde inget motstånd. Han låste upp en dörr och puttade in mig. Denna gången inte in i en fängelsehåla.

Rummet luktade sprit, sådan här handsprit man tog på handen som sjönk in i handen. Vakten tryckte ner mig i en stol. Något kallt kändes mot mina händer. Innan jag hann reagera hade han spänt fast mig. Hela tiden följde jag honom med blicken. Han tog fram något från diskbänken. Jag tittade skärrat på honom när han böjde sig fram med en spruta i handen. ”Detta kommer bara sticka lite,” vakten log ett äckligt leende och stack in nålen i armen. Jag drog häftigt efter andan. Min sprutfobi var värre än någon annans i hela världen. Jag skrek rakt ut och vakten drog fram pistolen. Jag tystnade genast. En ensam tår rullade ner för kinden tillsammans med all svett. Vakten satte fast pistolen i bältet igen och lämnade mig i rummet. Jag andades ända ner i halsen. Jag hann lugna ner mig innan dörren öppnades och en lång kvinna steg in. Hon drog in en annan människa i rummet. Jag inspekterade människan innan hjärtat slog en volt. Det var Samuel. Först blev jag lyckligt, men sen målades ansiktet svart. Dom tryckte ner honom i ännu en stol. Jag tittade bort. Samuel var som om i en annan värld. Mina känslor var blandade, skulle jag vara glad eller ledsen?

Dom hade lämnat oss i rummet och en spänd stämning bildades mellan oss. Jag önskade inget hellre än att försvinna. ”Tack förresten,” famlade jag ur mig. Samuel tittade upp. Våra blickar möttes och två röda rosor dansade på mina kinder.  ”För att du försökte rädda mig, menar jag,” sa jag drygt. Samuel suckade med en irriterad stämma. ”Du fattar inte va? Nej du är ju så dum,” Orden flög ur mig och saliv flög från munnen när jag skrek. Ljudet av springande fötter kom närmare. Dörren slog upp och i öppningen stod en livrädd vakt. Både jag och Samuel blev blev tysta. Vakten harklade sig och sträckte på ryggen. Han står en stund i öppningen innan han låser bakom sig. ”Detta är ditt fel,” viskar jag. Samuel bara tittar ner i sitt knä. ”Säg något då!” Denna gången tittar Samuel upp. Han blänger på mig.  ”Säg något,” säger jag svagt. Han tittar bort. Jag visste det. Idiot. Jag hinner knappt blinka innan en vakt kommer instormandes. Han tar tag om mig och drar iväg mig. Jag hinner knappt se vad som susar förbi mig när jag springer i korridoren. Hans hårda grepp får mig att bli svagare, svagare än vad jag redan är. Plötsligt befinner jag mig i ett babyblått rum. Runtomkring hänger sladdar och stolar med konstiga med ännu mer sladdar. ”Sätt dig” Den mörka rösten får mig att sätta mig i en av de stolarna som står i rummet. Han klistrar på sladdarna på mina armar. Mina ögon smalnar av skräck. Innan jag vet ordet av har vakten tryckt ner knappen och vibrationer flyger genom armarna. Jag skriker av smärta. Jag skakar och kastar mig innan allt tar slut. Mina krafter försvinner iväg och jag sjunker ner ännu längre i stolen. Hela kroppen är som gelé.

Det har gått fem dagar sedan händelsen i  det “blå rummet” Samuel har jag inte sett på länge och jag börjar undra om han kanske blivit frisläppt. Jag tittade ut genom fönstret. Utanför fanns det en riktigt värld. Ibland fantiserade jag hur mina föräldrar kom och hämtade mig. Men hur mycket jag än bad kom dom aldrig. Varför, varför kommer ni inte och hämtar mig? Brukar jag säga. När ingen kom brukade jag skrika och akterna brukade ge mig elchocker tills jag svimmade. Jag tänkte ut berättelser i huvudet som skulle bli kända böcker när jag kom ut, och alla människor som dött skulle komma tillbaka. Jag påminde mig om fråga. “Varför dog dom?” Jag var säker på att det var strålning som utrotat dom men jag var tvungen att höra någon säga det för att tro. Jag gick fram till dörren med den lilla luckan. ”Jag vill ha mat!” Skrek jag. En vakt kom springande. Ibland fick jag bara för mig att slå till vakten och springa ut genom korridoren, men dom fångade mig alltid. Jag var tvungen att hitta en annan väg ut. Denna gången tog jag bara emot maten. Jag petade med gaffeln i maten. Jag var inte hungrig. Jag kunde bara tänka tillbaka på allt hemsk.

Dagarna gick och allt blev bara värre. Min största dröm var att komma ut, och en dag lyckades jag. Jag satt och väntade på maten. Jag hade planerat hela natten. Vakten öppnade och jag skyndade mig att tackla honom. Jag slog han i ansiktet tills han inte var vid medvetande längre. Sedan letade jag reda på hans elpistol. Nu hade jag chansen tänkte jag och sprang längst korridoren. Det klapprande ljudet av fötter lät högre och högre och varje femte sekund vände jag mig om. När dom var nära nog sköt jag dom. Alla fem vakter föll ner på knä och skrek. Jag skrattade, äntligen fick jag min hämnd. Jag tryckte upp den stora vita dörren med högra axeln. En kall vindpust mötte mig. Jag slingrade mig ut och knuffade igen den efter mig. Jag skrattade av lycka och dansade runt. Det fanns bara en sak kvar att göra. Bränna upp skiten. Jag gick en lång sträcka innan jag kom fram till en byggnad. Jag sökte genom hela. Det fanns mat. Jag åt allt jag såg. Ven fast jag. Var mätt fortsatte jag äta. Jag åt tills maten kom upp igen, då sprang jag och letade reda på dom två sakerna som skulle göra mig lycklig i resten av mitt liv.

Nu stod jag här, i detta ögonblick skulle allt bli bra igen. Jag hällde ut bensinen framför porten till labbet. Sedan drog jag tändstickan mot tändsticksasken och en liten flamma lös framför mina ögon. Jag kastade den på marken och sprang bort från labbet. Jag stannade en bra bit ifrån, jag var tvungen att se. Bensinen tog eld innan det tjöt för öronen och allt blev suddigt. En stor explosion bara några meter framför mig. Jag älskade det. Frågan om Samuel var kvar där inne fanns inte. Jag visste att han var ute någonstans och levde sitt egna liv, det gjorde mig inte ledsen utan tvärtom. Glad…

SLUT