Isabelle (sv)

Berättelse, oktober 2017

En kuslig höstkväll

Jag svalde hårt och kollade ut genom fönstret. Jag stirrade på dem stora radhusen med mina gröna ögon. Jag ville inte gå ut med hunden nu, men det var min tur att gå ut med Bosse. Han stirrade på mig med sina bruna ögon. Mamma hade blivit så arg när jag inte ville gå ut med han, hon säger att om vi ska ha en hund så får vi gå ut med den. Jag gick ner i hallen och tog på mig min svarta regnjacka. Jag tog på mig stövlarna och satte på Bosse sitt koppel. Jag gick ut och kände ett hårt magknip, jag vill verkligen inte. Jag kollade omkring mig och kände en rädsla. Det var kolsvart ute. Regnet bara öste ner. Vinden lekte och tallarna svajade. Jag bet mig själv i läppen för att inte börja gråta. Jag sprang ut på asfalten med Bosse i ena handen. Gatlyktorna skapade något slags spökaktigt ljus. Det blåste så konstigt ute, det lät som att någon skrek men det var bara vinden som susade i tallarna. Jag hörde några bråka lite längre bort. Jag gick en omväg för att slippa alla ljud från människor. Jag går igenom något kvarter som jag aldrig har sett. Jag vänder för att gå tillbaka, men hittar inte tillbaka. Jag har gått vilse. Jag spottar och svär, jag är så korkad. Varför är jag alltid så feg? Jag kommer aldrig hitta hem. Och jag har ingen mobil med mig heller. Jag slår mig själv hårt i huvudet, och gråter. Man såg inte ens dem fina löven som finns på hösten. Jag älskar hösten egentligen, men den här kvällen har förstört hösten för mig. Jag kände mig så dålig. Jag går bort mot något som ser ut som ett träd. Jag lutade min späda kropp mot trädet och kände Bosses mjuka päls mot min hand, jag var så utmattad att jag slumrade till. Jag började drömma.

Jag drömde om pappa, min älskade pappa. Jag drömde om den kvällen som allt hände, när han dog. Det var dagen innan min födelsedag. Han skulle åka och köpa presentpapper till mina paket. Vägarna var hala och det var en tjock dimma som täckte hans synfält. Han krockade med en annan bil i en frontalkrock, båda dog. Jag spenderade min födelsedag på sjukhuset, när han låg i koma. Han låg i koma i tre veckor innan hans hjärta slutade slå, hans lungor slutade andas och hans hjärna slutade tänka. Tänka på mig, mamma, livet. Han finns inte längre, bara i mitt hjärta. Mamma blev helt förstörd och det var Bosse som förde vår familj samman igen. Mina kompisar vågade inte prata med mig för dem visste inte vad dem skulle säga. Vårt hus ser ut som en röra, mamma orkar inte städa eller jobba. Socialen brukar vara hemma hos oss och se hur vi har det. Jag vill inte hamna i fosterhem, jag älskar min familj. Det känns som att jag sviker pappa om jag lämnar min familj när dem behöver mig som mest. Det är ändå ett halvår sen det hände, jag börjar släppa det och förstå att han är död.

Jag vaknade i ren panik av drömmar av pappa. Bosse stirrade på mig med dem dära ögonen. Han fick mig alltid glad, som pappa. Ibland känns det som att pappa har föds på nytt i en hundkropp. Näe, det kan inte hända. Eller? Tänk om, man kan ju hoppas iallafall. Jag kollade omkring mig och börjar känna igen mig. Jag reser mig upp insåg att jag är bara ett kvarter bort från där jag bor. Jag ser dem svarta radhusen och jag känner hur jag börjar skratta.  Hur kunde det här hända? Jag skrattade för mig själv, jag som var så rädd igår. Jag lekte lite med Bosses koppel. Jag kom på mig själv med att börja småspringa, jag springer hem. Jag undrar vad mamma tycker, jag kom aldrig hem igår. Är hon arg? Eller kommer hon bli lättad att jag lever? Jag bryr mig faktiskt inte. Jag börjar skymta dem gula radhusen och börjar kuta mot dörren. Bosse tyckte nog att det var kul. Jag öppnade dörren och kände att gråten låg i halsen. Jag svalde riktigt hårt och möttes av mammas leende i dörren. Jag berättade vad som hände och hon omfamnar mig och håller mig i ett hårt grepp och släpper inte mig förrän min lillasyster frågar vad vi håller på med.

SLUT