Amelia (sv)

Berättelse november 2017:

De mörkaste ljusen lyser starkast

Där sprang jag. Fort. Men inte fort nog. Jag stannade och tittade mot den jättelika vargen. “Emma det är jag, snälla det ser du väl” sa jag och tittade in i hennes ögon. Jag höll den vassa pilen i min hand. Den jättelika vargen tog ett kliv mot mig. En av gatlyktorna sprack jag hoppade till av ren skräck och föll bakåt. Den hårda asfalten slog emot min panna och det började blöda. Då såg vargen sin chans. Hon kastade sig över mig. Allt mörknade.

“Vi behöver morfin” skrek en läkare. Jag såg suddigt. Jag såg bara min bror Caspian. Sen slumrade jag in igen. Dom förde in mig i ett rum. Men det enda jag såg var Emma. Den vanliga Emma. Jag såg hennes vänliga gröna ögon. Jag stirrade in i dom. En tår rann över hennes kind. Sen förändrades hon. Dom gröna ögon blev klarblåa och hon blev vargen. Jag skrek. Jag skrek högt och spärrade upp mina ögon. Jag låg i ett sjukhusrum. Jag kände någon ta tag i min hand. Jag tittade upp på personen. Jag såg en mörkhårig flicka med ljusa gröna vänliga ögon.“Åh Blå är du okej ” sa hon. Det var Emma.

Jag såg mig omkring. Jag försökte prata men det var omöjligt. Hur kan man förklara utan ord. Sen såg jag det. Halsbandet. Den röda stenen hängde ner. Jag tog tag i den och slet av den. Hon tittde på halsbandet. Tår började rinna från hennes vackra gröna ögonen. “Det var jag” hennes ögon började fyllas med tårar. Jag nickade med tårarna i halsen.

Hon tog halsbandet. Legenden säger att den förvandlar den som har den på sig till det värsta människan kan tänka sig. I Emmas fall en varg större än en människa. Caspian hade berättat den historien många gånger. Om hur våran mamma hade sat på sig halsbandet och blivit till en jättelik orm och dödat våran pappa. Och när våran älskade mamma insåg vad hon gjort satte hon sitt eget liv till för att betala. Men vi trodde inte på honom hur kunde vi vara så dumma. När vi hittade halsbandet såg vi det som en utmaning. Men vi insåg snabbt hur dumt det var. Iallafall jag när såg den jättelika vargen den där kvällen. Magi kommer alltid till ett pris. Men vi trodde inte på magin.

Det var jag och min allra bästa vän Emma. Vi svor på att visa Caspian att det inte var sant. Så vi stal halsbandet från min mammas skåp. Emma var inte rädd. Faktiskt var hon inte rädd för något. Hennes föräldrar hade dött när hon var 10. Dödad av en varg när dom var plockade svamp. Det var samma år som vi träffades. Sen dess hade hon inte varit rädd. Hon hade varit i flera olika fosterhem men ingen behöll henne längre än några veckor så hon kom och bodde i vår lilla stuga. Där bodde vi jag, min 15 åriga storebror Caspian och Emma. Gömda från allt. Vi gick i skolan men ingen visste att vi var föräldralösa. Vi hade inte ett lätt liv. Men det flöt på. Min bror var där hela tiden. Jag och Emma älskade hans sagor. Och den som var våran favorit var den om halsbandet.

Emma och jag ville bevisa att den inte var sann. Så vi hittade halsbandet och Emma hade det på sig. Vi låg uppe den kvällen i mitt lilla gammaldags rum bredvid fönstret. Men när klockan slog tio på natten var det som att något drog Emma ut genom fönstret. Hon skrek och  sparkade. Hon ramlade ner på marken. Jag gick fram till fönstret. Men Emma var inte där, utan en jättelik varg. Jag skrek högt och dovt. Caspian sprang upp till mig. Men han hann inte säga ett ord innan han föll ihop på mitt hårda golv. Mitt hjärta stannade. Jag blev räddare än någonsin.  Jag tittade ut igen och vargen var borta. Jag hoppade ut och ropade efter Emma. Det kunde väl inte vara hon som var vargen. Men om det var så var hon i fara. Jag såg vargen igen. Jag sprang mot den. Men jag ångrade mig snabbt och vände om och frös.

Där sprang jag. Fort. Men inte fort nog. Jag stannade och tittade mot den jättelika vargen. “Emma det är jag, snälla det ser du väl” sa jag och tittade in i hennes ögon. Jag höll den vassa pilen i min hand. Den jättelika vargen tog ett kliv mot mig. En av gatlyktorna sprack jag hoppade till av ren skräck och föll bakåt. Den hårda asfalten slog emot min panna och det började blöda. Då såg vargen sin chans. Hon kastade sig över mig. Allt mörknade.

Och där var jag på sjukhuset med min bror och Emma. Jag orkade inte ha öppna ögon så jag stängde dom. Och somnade. Caspian tittade mot skärmen med mina hjärtslag. Dom blev svagare och svagare. Caspian skrek högt. “Doktor! Hjälp! Någon snälla!” sa han med en rädd och ledsen röst. Emma var stel när tårarna rann nerför hennes kind. Maskinen pep och strecket blev rakt. Doktorn kom in och Caspian skrek. “ Hjälp henne gör något” men dom kunde inte göra något alls.

2 veckor senare

Emma satt på mitt gamla rum. Caspian kom in i en svart kostym. Emma hade en liten hatt med en spetsslöja och en svart spetsklänning. Hon reste sig tyst och gick till bilen. “ Emma. Det är inte ditt fel” sa Caspian och tittade på henne. Emma nickade. Bilen körde till kyrkogården. Dom promenerade mot den nygrävda graven.

Liv, död. Morgon, kväll. Ljus. Mörker. Dom mörkaste ljusen lyser starkast.
Må du vila i frid Blå Felicia Temgard”